Det finns en sak som alla blivande mammor tycks göra... av någon knepig anledning... klippa av sitt långa hår. Jag har aldrig fattat varför och gör det eventuellt fortfarande inte. Men jag måste också göra det. Orkar inte med denna blonda riskvast en sekund till.
Från hår till annat nu. Henk har berättat för sin pappa och mamma om bebben. Veckor av ångest inför mammas reaktion visade sig vara helt i onödan. Hon grät så mycket av glädje att hon inte kunde vara kvar på jobbet. Henkes pappa blev också jätteglad, men det hade vi redan på känn!
Det är märkligt det där med att berätta, jag förstår varför Henk har dragit ut på det lite. Själv har jag ju basunerat ut det till nästan alla känns det som. Men det är en väldigt skum känsla, det blir ju ett faktum då på nåt vis. Nu kanske Henk förstår att han ska bli pappa... det har ju varit lite si och så med den insikten. När jag tänker efter så blir jag själv fortfarande hyfsat chockad när jag föreställer mig en liten bebbe som hänger vid min tutte om sju månader typ... om nu Öban lever där inne...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men gud vad roligt! Det är nästan så jag också fälelr en tår för att det gick så bra, och den tunga bördan låssnat från karls axlar. haha
Hehe, min pappa klämde fram en tår i hemlighet (fast jag såg den). Han är inte gråtartypen direkt.
Öban är ett bra namn, jag har fått förslag på ett ännu bättre; Kent-Jesus.
=D
Skicka en kommentar